Mario berättade den 11:e september 2008
 för eleverna i skolans bibliotek, att Lena gått bort         
 

et är för Lenas skull vi sitter här idag. Med henne i minnet känner vi oss ledsna, känner vi sorg, men vi känner också en tröstande gemenskap.

ag har arbetat ihop med Lena i 28 år . Det var år med mycket arbete, men också med mycket glädje. Raketen är vårt livsverk. Lena och jag gjorde många saker tillsammans. Vi jobbade på fritids, pluggade, läste spanska, tränade Aikido, gjorde resor, skrev artiklar, och böcker och mycket annat. När jag ser tillbaka på de här åren ser jag hur Raketen omedvetet, steg för steg, växte fram.

ed Raketen ville vi skapa en skola som var som var roligare, mer kreativ än den vi själva gick i. Vi startade skolan med 30 stycken sexåringar. ”Våra” första sexåringar är idag 21 år gamla.

tt jobba med Lena var spännande och lustfylld. Hon trivdes med sitt arbete. Mest av allt tyckte hon om att arbeta med tema och att filma. Hon hade många idéer. Men var också väldigt praktisk, ena stunden kunde hon vara med och skriva en bok för att i nästa stund köra en liten lastbil och bära tunga möbler.

ena var en bra vän. Man kunde alltid lita på henne. Hon svek inte andra och inte heller sig själv. Hon var en människa som ville och kunde ta hand om sig själv.

ör 2,5 år sedan fick Lena cancer. Det är en sjukdom som man många gånger kan bota idag. Lena fick en form av cancer som spred sig snabbt. Tack vare en väldig styrka och vilja levde hon i ytterligare 2,5 år.

ill slut märkte hon ändå att krafterna inte räckte till. När jag var hos henne på sjukhuset sa jag: ”Vad bra att du är här. Du blir väl omhändertagen och vi som kommer på besök kan ägna oss åt att ha trevligt tillsammans med dig.”  Lena tittade på mig, och sa ungefär så här: ” Det är jag som ville komma hit till sjukhuset, det är jag som har bestämt det.” Det var typiskt Lena. Hon ville bestämma över sig själv.

ag satt bredvid hennes säng på Dalens sjukhus. Det hade blivit mörkt ute. Upplyst som ett vackert monument såg vi på håll höghuset i Björkhagen. Lena var glad åt det. Vi pratade om hur vi startade Raketen precis nedanför sjukhuset intill kvartersgården i Dalen. ”Kommer du ihåg när vi gjorde Picasso filmen”, undrade jag. Det gjorde Lena. Sedan skrattade vi åt en av filmens tokiga scener.

agarna som följde blev Lena svagare och svagare. När jag en kväll kom till sjukhuset sov Lena. Hon hade svårt att andas. Hennes särbo Lennart var där. Efter en halv timme märkte vi att Lenas andning blev lugnare. Vi höll hennes händer och en stund senare somnade Lena in för gott.

är vi lämnade Lena låg hon på sängen iklädd sin gröna klänning, i händerna som vilade på magen hade personalen satt en orkidé.   

                                 / Mario

 

Mario berättar om minnesbilder vid det gemensamma fikat efter minnesstunden på  Skogskyrkogården .

Lena kamrat och vän

Lena och jag träffades i början på 80-talet. Monica vår fritidshemsfföreståndare och jag intervjuade barnskötaren Lena. Hon är 22 år gammal, klar i rösten, på jackan sitter ett märke från en politisk ung-domsgrupp. Vi anställer henne och snart därefter Helene och Jörgen. En spännande arbetsgrupp har tagit form.

Något år senare sitter Lena i en soffa i ett vardagsrum i Bredäng. Jag läser ett utkast till en artikel som jag skrivit.  Hon lyssnar, kommen-terar och rättar mitt språk. Snart skriver vi tillsammans. Ett livslångt skrivande har påbörjats. Erfarenheter, visioner och projektansök-ningar präntas ned. Mycket sammanfattas så småningom i våra två gemensamma böcker.

Det är en regning morgon i Skärholmen. Vi har haft det halvtokiga infallet att organisera en demonstration mot stadshuset nedskärningar. Vi har målat banderoller, suttit i möten, satt i gång telefonkedjor och organiserat musik- grupper.  Alla väntar på startsignalen. Jag blir osäker pekar mot himlen, mot regnmolnen. ”Ska vi inte ställa in?” Nej, det tycker inte Lena. På eftermiddagen samlas över 3000 per-soner på stadshusgården.

De kommande åren drar vi igång fler demonstrationer och mani-festationer. Lena är ankaret. Orädd, entusiastisk, med på alla arbe-

tsuppgifter som krävs.

Lena blir också en del i den gröna vågen - går på matkursen ”Mude-mums”, odlar med fritidsbarnen på en odlingslott i Sätra och åker tre år i rad till en bondgård i Värmland. Barnen ska lära sig hur viktig naturen är för vår överlevnad.

Åren framöver engagerar hon sig för människor i 4:e världen och är med och starta gruppen Siglo XX. I början på 90 talet är hon med och driver ett solidaritetscafé. Vi stöder kvinnor i Kurdistan, palestinier, zigenare, sandinisterna i Nicaragua och många fler.

Vi befinner oss på fritidshemmet Raketen i Enskededalen. Lena är med och fortsätter ett pedagogiskt arbete som frigör barns skapande. Vi läser, skriver, diskuterar och håller i fort-bildning för personal från stadsdelen. Det är roliga år, fulla av nyskapande. En bildpedagog, en textilkonstnär och en musiker anställs, verkstäder inrättas. Av 35 fri-tidsbarn spelar 34 i rockgrupper. En av dem heter William. Han följer med oss in i framtiden. Besparingar gör att fritidshemmet läggs ner efter några år. Vid den tidpunkten har Lena anammat en livsfilosofi, som i varje motgång ser en möjlighet. Ur denna nedläggelse föds först kulturklassen och sedan kulturskolan Raketen.

Kulturskolan har växt vi befinner oss på 2000 talet. Lena är kvinna och hon är chef. Det är krävande. Hon är saklig och stabil. Men kanske skymmer kraven andra sidor hos Lena. I samtal om männi-skorna i skolan är Lena nyanserad. Hon försöker vara tydlig. I många samtal ser Lena ytterligare en aspekt. På det sättet bidrar hon till en rättvisare bild. Fel som begåtts blir mer förståeliga, den enskilde avlastas, ansvaret fördelas.

      RiRiktigt nära kommer jag Lena på våra gemensamma resor. När arbetsdagen är slut eller innan den börjar gör vi långa promenader. Jag har många gånger funderat över hur vi kunnat jobba ihop så länge, kunnat komma varandra så pass nära - trots att vi var så, till synes, olika. Vi är olika personligheter, har olika temperament och har olik smak.

      På promenader i min barndoms Wien och vid en oändligt lång promenad från Istanbuls förorter mot stadens centrum anar jag vad som binder ihop, bär vår vänskap. Det är den sociala och psyko-logiska miljön, olik men ändå lik, som vi växte upp i och vars villkor vi var del av, som formade oss, som lärde oss att svälja tårar och kämpa på, men vars gränser vi också lärde oss att överskrida.

På den vägen, i detta överskridande, var vi kamrat och vän, här hjälpte vi varandra.


             /Mario